Panelsamtal på temat ”radarpar och relationer”

I fredags var jag på Natur och Kulturs barnbokslunch, ett panelsamtal på temat ”radarpar och relationer” modererat av journalisten Pia Huss. Där fick vi möta tre författare: Jujja Wieslander (aktuell just nu med Stora boken om Mamma Mu och Kråkan), Anders Sparring (Karla Brottare)  och Joakim Brännström (Blixtslukaren) och höra dem resonera kring sitt skrivande, karaktärerna i sina böcker och framför allt då dessas relationer.

Joakim Brännström debuterade i år med bilderboken Blixtslukaren, illustrerad av Joanna Hellgren, som handlar om ett syskonpar och deras lek vid läggningsdags. Författaren har tidigare arbetat på en förskola i Oslo, vilket tillsammans med minnen från hans egen barndom (det där med att uppfinna knappar för det ena och det andra var tydligen något han själv sysselsatte sig med som barn) gav inspirationen till boken. Han påpekade i samtalet att för barnen är leken på riktigt, och att det var något han ville ha med i boken. Han framhöll också att hans huvudperson inte är könsbestämd i text eller bild, vilket jag själv inte tänkte på när jag läste den första gången för min dotter. Relationen mellan syskonen i historien är levande och varm; de samspelar så fint i leken. Pia Huss associerade till Bröderna Lejonhjärta.

Huvudpersonen Karla i Anders Sparrings bok har lite olika personer i sin närhet som hon relaterar till, hon är inte direkt en hälft i ett radarpar, även om hon är mycket förtjust i den nyinflyttade killen Josef. Rut däremot är hennes antagonist, ”dum i huvudet” och fet och ful därtill… Jujja Wieslander ställde sig rätt tveksam till det porträttet, skulle jag vilja påstå. Just det där att hon var fet och ful också. Men Anders lovade att Rut får upprättelse i nästa bok Karla Brottare och Boris Olsson som utkommer 2013.

Mamma Mu och Kråkan är väl de som verkligen kan sägas leva upp till benämningen radarpar. De älskade karaktärerna uppstod som ni kanske vet först i radioteater för barn, och sedan fick de form av Sven Nordqvist när historierna blev böcker som illustrerades av denne. Mamma Mu är den nyfikna som vill prova på det ena och det andra. Kråkan är den som ifrågasätter och invänder, men som ibland kan lockas in i leken… Det är förstås barnets och den vuxnes roller som ligger till grund här. Men som Pia Huss framhöll, man kan också känna igen dynamiken i parförhållanden och andra relationer. Jujja skrattade och bekräftade att många män verkar ha tagit Kråkan till sitt hjärta – det finns kanske en viss koppling där. Anders Sparring sa att han tycker att Kråkan gör att man tycker ännu mer om Mamma Mu. Just för att han ifrågasätter och problematiserar, bromsar och kritiserar får man lättare att sympatisera med och identifiera sig med Mamma Mu och hennes initiativ.

Det var mycket trevligt att lyssna till panelsamtalet, som gav en del att fundera på på egen hand. Har ni något favorit-radarpar i barnlitteraturen? Det som jag spontant kommer att tänka på är Mumintrollet och Snusmumriken. Läs ”Den sista draken i världen” i Det osynliga barnet så förstår ni vad jag menar!

Detta blogginlägg publiceras även på bloggen Barnboksprat.

Men nu visar Eva Susso och Benjamin Chaud oss att Snömannen också kan vara en vänlig figur. Han kan vara någon som bjuder på grankotts- och blåbärssoppa,  när man har varit ute och åkt snowboard med sin bror och gått vilse. Han kan ha en farfar som gillar att tälja träugglor, och som husdjur kan han ha en get, som han mjölkar… Det främmande kan förstås göra en lite på sin vakt ändå, det är ju inte varje dag man hamnar hemma hos en Snöman, trots allt. Då är det ju skönt om Snömannen fnittrar gulligt, är vegetarian och har ett skojigt och charmerande språk:

”Vad fint Snömannen bor, säger Max, nästan som i ett hus.
Här kan vi bo, säger Uno.
Men bara på låtsas, säger Max.
Tycker du om oss?
Yetin pletin plack, säger Snömannen och fnittrar.
Sen känns allt liksom roligt.”

Snömannen har burit hem Max och Uno till sin grotta.

Snömannen är en tämligen oemotståndlig liten historia, ett äventyr som kan passa både små och större förskolebarn. Syskonen Max och Uno gestaltas fint i både text och bild, och även om historien berättas i tredje person så är det Max, den yngste, som vi kommer närmast. Susso balanserar skickligt det spännande – som inte tippar över och blir skrämmande – med det varma, humoristiska och bekanta.

Benjamin Chauds illustrationer är som alltid välgjorda, stilsäkra, lättillgängliga… På förlagets hemsida kan man läsa om honom: ”Han är en av Frankrikes mest kända och omtyckta illustratörer. Han säger: ‘Sedan 1999 bor jag i Marseille. Jag ritar för att flickor ska tycka om mig. Jag tycker om berg också.’ Hm. Ja, bilderna tycker jag i alla fall mycket om!

Max och Uno går vilse.

(Chaud har nu även debuterat som författare. Hans bilderböcker ”Min kanin Sockan” och ”Björnens sång” har båda utkommit på Rabén och Sjögren.)

Snömannen av Eva Susso och Benjamin Chaud.
ISBN: 9789129680621
Sidantal: 32. Kartonnage.
Rabén och Sjögren.

Du hittar boken i din lokala bokhandel, eller på nätet t.ex. på Bokus, eller Adlibris.

Detta blogginlägg är, i redigerad version, även publicerat på bloggen Barnboksprat.

Levi Pinfold 

Den här gången handlar det om rädsla, och hur man kan förhålla sig till det hotfulla. Det är en enkel men suggestiv historia som torde passa de flesta bilderboksläsare.

En morgon när familjen Hoppet vaknar upp i sitt rosa hus upptäcker de, i tur och ordning från äldsta till yngsta familjemedlem, en svart hund utanför i snön. Herr Hoppet ser den först, blir rädd och ringer polisen. Där får han bara rådet att inte gå ut. Hunden växer och växer, i  takt med att familjen blir alltmer uppskrämd. De försöker på olika sätt gömma sig och barrikaderar sig till sist bakom en massa möbler.

Men familjens minsta, som kallas Lilla, är inte rädd. Hon går ut för att möta den nu gigantiska hunden, och hon lockar den med sin lek så att den krymper, steg för steg. Hon dras med andra ord inte med i någon masshysteri och hon vågar konfrontera det främmande som kan verka skrämmande.

Formen påminner på flera sätt om folksagan; här finns repetitioner, rim, sensmoral och ett lyckligt slut. Och hjälten, eller hjältinnan i det här fallet, är det yngsta av de tre barnen. Men på några ställen finns något i texten som bryter mot det mer sagoaktiga. Ett exempel:

Nästa som vaknade var Mauritz. ”Milda makter!” skrek han och tappade nallen. Han ropade genast på hela familjen. ”Visste ni att det är en svart hund stor som en jättejeffy utanför?” ”Vad är en jättejeffy?” frågade Evelina. ”Det spelar ingen roll! Vad ska vi göra?” undrade Mauritz.

Ett uppslag i Levi Pinfolds ”Svart hund”

Illustrationerna är, liksom i Djangon, detaljrika och målade i dova färger. Pinfold varvar utfallande bilder (ibland över en sida, ibland ett uppslag) med små, sepiatonade bilder, som påminner om gammaldags fotografier. Fast ibland är motiven större än bildramarna, figurerna är inte fångna i sina rutor.

Ja, det finns mycket att upptäcka på de här sidorna. Svart hund bjuder på en angenäm lässtund för både liten och stor. 

Svart hund av Levi Pinfold.
ISBN: 9789185703906
Sidantal: 32 sidor. Inbunden.
Karneval förlag.

Du hittar boken i din lokala bokhandel, eller på nätet t.ex. på Bokus, eller Adlibris.

Nu väntar vi tillökning i familjen vilken dag som helst, och jag tvingas inse att bloggandet tyvärr inte har varit prioritet under de senaste månaderna och antagligen inte kommer att vara det de närmaste heller.

Min ambition är absolut att fortsätta blogga om barnböcker! Men det kan alltså hända att inläggen fortsätter att vara sporadiska ännu en tid.

Vill du enkelt hålla dig uppdaterad när jag gör blogginlägg, följ bloggen via e-post (registrera dig i högerspalten). Eller gilla Boktyckeri på Facebook och se där när nya inlägg postats!

På återhörande, hoppas jag!

Candra

Boktyckeri – om stor litteratur för de små

Boken handlar om Stina, som bor med sin morfar på en skärgårdsö om sommaren. Här skildras deras lite gammaldags vardag med fiske, strandfynd, smörstekt abborre till middag, disk utomhus i balja, sjörapporten på radio och kaffe på en klippa ”en sådan där stilla morgon när havet är så blankt att det verkar nystruket”. Men så blir det storm sent en kväll, och Stina får uppleva en annan sida av skärgårdslivet. Tur att morfar hittar henne och de kan ”börja om från början” – han lär henne vad man behöver för att möta oväder. Bra kläder och så ska man helst vara två. Då blir stormen spännande istället.

En annan dag, i nästa berättelse, hälsar de på morfars barndomsvän Axel, som kallas för Stortruten och också bor på ön. Han har namnsdag, och när han blir uppvaktad med honungsmackor av Stina och morfar blir han glad. Det är han inte alltid annars, ibland är han ledsen. Men nu lever han upp och berättar vilda historier om självupplevda äventyr. Stina lyssnar fascinerat, medan morfar stillsamt kommenterar ”jaså”, allteftersom dramatiken i berättelsen eskalerar. Illustrationerna här är underbara, personernas kroppsspråk är så väl fångat, men det är också mycket väl gestaltat i texten. Så enkelt, detta lilla återkommande ”jaså” från morfar…

Så om man längtar efter mer sommar kan man gott ta fram Stinas sommar och läsa högt för någon liten i sin närhet. Charmad blir man nog oavsett ålder.

Bilderböckerna Storm-Stina och Stina och Stortruten från slutet av 80-talet kom första gången i en volym 2003, och hette då Boken om Stina. Denna nyutgåva, Stinas sommar, kom i maj.

Stinas sommar av Lena Andersson.
ISBN: 978-91-29-68095-9
Sidantal: 80. Kartonnage.
Rabén & Sjögren.

Du hittar boken i din lokala bokhandel, eller på nätet t.ex. på Bokus, eller Adlibris.

Detta blogginlägg är även publicerat på bloggen Barnboksprat.

© Ingrid Vang Nyman/Saltkråkan AB

© Ingrid Vang Nyman / Saltkråkan AB

Idag öppnar utställningen ”Ingrid Vang Nyman – Pippi och lite till” på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby. Den vänder sig till både vuxna och barn och pågår t.o.m. den 26 augusti. Här kan man få se ett femtiotal av Vang Nymans originalillustrationer och dessutom leka loss i Pippis kök.

Ingrid Vang Nyman (1916 – 1959) var danska, men var bosatt och arbetade i Stockholm under drygt tio år, det vill säga ungefär hälften av sin yrkesverksamma tid. Här fick hon stort inflytande som den som  introducerade modernismen inom barnboksillustrationen i Sverige.

Hennes mycket personliga tecknarmanér gör hennes bilder lätta att känna igen. Främst har vi mött dem i Astrid Lindgrens böcker. Det är Lindgrens ord och Vang Nymans bilder som tillsammans gestaltar Pippi Långstrump – jag tror inte att jag är ensam om att känna mig tveksam inför andra tecknade versioner av just Pippi? Det är Vang Nymans original som ”är” Pippi, helt enkelt.

Utställningen på Astrid Lindgrens Näs har som ambition att ge en helhetsbild av Vang Nymans konst. Åt Astrid Lindgren illustrerade Vang Nyman också exempelvis Barnen i Bullerbyn och Kajsa Kavat. Dessutom var hon illustratör åt andra författare och konstnär.

• Läs mer om Astrid Lindgrens och Ingrid Vang Nymans samarbete i DN: artikel av Lena Törnqvist, och Gunna Grähs replik på den samma.
• Här hittar du Astrid Lindgrens Näs hemsida.
• Mer om utställningen på Millesgårdens hemsida (utställningen visades under våren på Millesgården.)

Detta blogginlägg är även publicerat på bloggen Barnboksprat.

Kim Fupz Aakeson har skrivit och Eva Eriksson har illustrerat bilderboken Söndag, som kom ut i mars.

Här får vi under en vecka följa Torsten, som snart ska bli storebror, och hans ”sämsta kompis” Willy, som (får vi så småningom veta)  just har blivit det. Willy menar att ”folk skaffar bebisar när den första bebisen har blivit för stor och ful och jobbig.” Hoppsan! Det är med andra ord ingen politiskt korrekt, tillrättalagd gullegull-historia av det uppenbara slaget.

Barnperspektivet är konsekvent, och definitivt en av bokens starka sidor. Vi får ta del av barnens tankar om högt och lågt, om det triviala och vardagsnära såväl som det djupaste allvarliga; allt i en strid ström utan krusiduller. Realismen är påtaglig redan från start:

”På måndagen låg Torsten och Willy på gräsmattan mellan husen och stirrade upp mot molnen. De föreställde inget speciellt, molnen alltså. De bara fanns där.”

Torstens föräldrar är av den (högst normala) sorten som ibland blir irriterade och säger ”baske mig”, tjatar om att det är så stökigt på hans rum och inte riktigt verkar hänga med i barnets djupsinniga funderingar över kärlekens mysterium alla gånger.

Räcker kärlek till flera barn? Kan kärlek ta slut? Ja, det kan den ju tydligen, för Willys pappa till exempel har slutat älska Willys mamma; nu älskar han en tant som jobbar på kommunen istället, hon heter Nina och har små bröst. Tur i alla fall att Torstens farmor, själv trebarnsmor, hävdar att det kommer mer kärlek när man får barn: ”ju fler barn, desto mer kärlek”. Och att hans mamma älskar pappa fast han irriterande nog aldrig slutar röka och trots att hon en gång hällde ett helt glas vatten över huvudet på honom. Och Torstens pappa älskar hans mamma även om han kallade henne surkärring en gång.

Söndag är en bilderbok tänkt för barn mellan 4 och 8 år. Texten är ganska omfångsrik, men indelas i sju avsnitt (en för varje veckodag) så man kan ju eventuellt tänka sig detta som en kapitelbok i miniformat för de mindre. Jag tycker att det är en berättelse som inbjuder till diskussion och vidare funderingar, en bok som man som vuxen kanske vill resonera kring tillsammans med sitt barn. De slutsatser som Willy drar kan säkert, för många läsare, kräva någon ytterligare kommentar än vad som gestaltas i texten. (Det beror ju på hur bekant bokens verklighet känns för barnen som hör berättelsen. Om man lever nära den eller inte. Och hur van man är vid att ta del av olika typer av historier förstås.)

Det är inte en ”åh vad mysigt, du ska få ett syskon”-bok. Snarare en smått filosofisk bok om kärlek och relationer, välskriven och skickligt gestaltad, med en egen ton. Eva Erikssons bilder tillför värme och gör historien mer lättillgänglig.

Söndag av Kim Fupz Aakeson och Eva Eriksson.
ISBN: 9789172995123
Sidantal: 48. Inbunden.
Opal bokförlag.

Du hittar boken i din lokala bokhandel, eller på nätet t.ex. på Bokus, eller Adlibris.

En bok som vi läst när vi plöjde igenom Astrid Lindgren-lådan på biblioteket, är t.ex. Jag vill också ha ett syskon från 1954 (senare utgiven igen med illustrationer av Ilon Wikland.) Lindgren väjer ju som bekant inte för det svåra, och här framhålls det besvärliga i att behöva dela sina föräldrar med ytterligare barn. Bokens huvudperson Peter önskar sig ett syskon, men när han får det blir det inte som han hade tänkt sig. I konkurrensen om mammas uppmärksamhet kastar han bl.a. en tekanna i golvet och klipper håret av sig. Inte otänkbara scener förstås, jag menar i verkligheten. Det jag funderade över när jag läste, var om det egentligen var så smart att läsa det där för ett barn som inte känt av syskonsvartsjuka än? Det känns lite som att så ogräs i rabatten… (Även om boken slutar väl. För det kommer ytterligare ett syskon sedan, och mamma blir åter förskräckligt upptagen. Men då har lillasystern hunnit växa till sig så Peter har någon att ha roligt med.)

Ja, för övrigt det är ju trädgårdstid, därav min liknelse ovan. Bloggandet kommer lite i andra hand dessa bråda veckor då det plötsligt blivit varmt och ALLT ska göras i trädgården. Men jag tänkte i alla fall ha tema syskonböcker här på bloggen en tid framöver: ta del av hur andra författare gestaltar det här med att få ett syskon. Läsa för dottern och se om vi hittar några favoritböcker. Välkomna åter för det! (Och hav tålamod om det är lite glesare mellan inläggen…)

• Enligt en studie som Läsrörelsen och Junibacken genomfört läser endast 1/3 av alla småbarnsföräldrar högt för sina barn varje dag. (Studiens tillförlitlighet ifrågasattes visserligen av Mats Myrberg i panelen, professor emeritus i specialpedagogik med särskild inriktning mot läs- och skrivpedagogik. Han betonade behovet av mer forskning på området och att pengar måste satsas på detta.)

• Fungerande projekt som  exempelvis ”Läs för mig pappa” – ett samarbete mellan åtta fackförbund och En bok för alla där goda resultat uppnåtts (läsningen ökade avsevärt både bland vuxna och barn som deltog) – har lagts ner och man får inte nya medel för att fortsatta verksamheten.

• Det är mest pojkar som har läsproblem. Vad kan göras för att de ska hitta läslusten? (Se förlag under nästa två punkter.)

• Vissa grupper tar inte del av det kulturella utbud som finns. Behrang Miri, konstnärlig ledare för barn- och ungdomsverksamheten på Kulturhuset, framhöll att det är en klassfråga, ingenting annat. Han menade att man måste hitta sätt att nå ut – om barn i förorten inte kommer till Kulturhuset t.ex, då får man ta verksamheten ut till dem! Att satsa på folkbibliotek och bokbussar igen kan vara några sätt, men verksamheterna behöver också uppdateras och utvecklas. Man behöver koppla ihop teori och praktik, man behöver skapa berättelser som engagerar och speglar också barn i de här grupperna. Behrang talade sig varm för nya medier som ett sätt att nå dagens unga. Där mötte han en del mothugg i panelen, men samtidigt fastslog man att det inte handlar om att man måste välja digitala medier eller böcker, utan att de kan få komplettera varandra.

• Alla barn orkar inte lyssna / ta till sig litteraturen. Man behöver utbilda barn i att lyssna! Små barn är så fysiska; i 1 – 2 års-åldern är läsning inte en stillasittande aktivitet. Man ska läsa med rytm och känsla. Igenkänning, upprepning och överraskning är viktigt för de små läsarna. Berättelser är abstrakta och kan behöva konkretiseras, genom att man samtalar och reflekterar kring dem, eller genom dramatisering och gestaltning av dem (t.ex. i skolan). Ställen som Junibacken arbetar med att levandegöra boksidorna så att man kan leka i dem, och åskådliggöra historierna genom teater. Nya medier som t.ex. appar kan också vara resurser om de erbjuder barnen möjligheter att bli delaktiga i berättelsen och interagera.

• Kunskap saknas : unga är oförmögna att göra källvärderingar på internet. Det är ett stort problem som skolan inte kan hantera idag.

• Kunskap saknas: vuxna behöver hjälp i att välja rätt böcker. Barnlitteraturen får inte så stor plats på kultursidorna där böcker recenseras, hur ska man veta vad man ska välja för böcker? Bloggar kan förstås vägleda. Man behöver också stödja etablerade fungerande projekt (t.ex. bokbussar med bibliotekarier och förskollärare i Södertälje) och använda och stärka biblioteken. Lärare behöver själva läsa texter som ska ges till elever.

När jag var sisådär i mellanstadieåldern fick jag för mig att spindlar var något att vara lite rädd för. Det hade jag inte tyckt innan, men ganska säkert hängde det ihop med att jag fick en kompis som tyckte att de åttabenade små rovdjuren var något av det otäckaste som fanns. Numer är jag mer kompis med spindelsläktet, åtminstone de mindre och tämligen harmlösa varianterna som finns på våra breddgrader. Och rädsla är ju inget man vill föra över till sina barn, så när jag fick nys om den nya bilderboken Spinderella Tarantella av Inger Lindahl (text) och Sara Gimbergsson (bild) som utkom på Alvina förlag i mars, så blev jag genast nyfiken. Kunde detta vara ett roligt sätt att lära sig (och barn) om spindlar? Det är ju förvisso så att det oftast är det okända som skrämmer.

Spinderella Tarantella

Spinderella Tarantella är den diviga korsspindel-honan som är bokens huvudperson.

Hon är småkrypsvärldens femme fatale, charmig, fåfäng och stundtals ganska odräglig. Men hon är inte utan talang, och berättar här på ett rappt och personligt sätt om vem hon är och om allt möjligt som hon kan.

Vi får ta del av både fakta, som t.ex. att hon har åtta ögon men ändå ser dåligt, att hon packar in flugfångsten i nätpaket innan hon äter den och att det händer att hon äter upp hanen som hon just parat sig med – och fiktion, som t.ex. att hon tycker att barnen sjunger förfärligt (Imse vimse spindel), att hon gillar att skrämmas (barnen lyckas hon inte skrämma, men tanter däremot, det går lysande!) och att hon (såklart) träffar sin partner på nätet…

En faktasaga är alltså precis vad det är. Humoristisk, lättsam, informativ och lite lagom läskig, eftersom spindlar är som de är; fascinerande och förskräckliga på samma gång.

Bilderna av Sara Gimbergsson (som tidigare gjort t.ex. böckerna om Lycke och Lage) är gjorda i akvarell och täcker hela uppslagen. Hon säger att hon hade ovanligt roligt när hon skapade Spinderella:

– Historien om spindelkvinnan krävde bilder med skärpa och udd, eftersom Spinderella ju är en smått extrem karaktär. Hon krävde att jag tog ut svängarna ordentligt vad gäller uttryck och färg.

Jag tycker personligen om hur hon fångat karaktären i bilderna. Däremot kan jag tycka att några av uppslagen känns något röriga.

Texten av Inger Lindahl är fängslande och har bra flyt. Det funkar utmärkt att den är skriven ur jag-perspektiv (berättaren är ju Spinderella själv) och författarinnan gestaltar karaktären väl genom hur Spinderella uttrycker sig. (Det är bara på ett ställe jag hakar upp mig lite: ”Nu ska ni få se på RIKTIGA skönheter. Mina små äggi-gläggisar! 250 stycken! Flugskit vad söta de är!” Den där flugskit-meningen… Var den nödvändig?)  Jag tror hur som helst att det här kan vara en rolig bok att läsa högt för 3 – 6-åringar.

Plus i kanten: Snart kommer en arbetshandledning för pedagoger som vill använda boken i sitt arbete att finnas på förlagets hemsida, för gratis nedladdning. Dessutom är boken, liksom alla andra böcker från detta förlag, miljömärkt med Svanen och FSC.

Spinderella Tarantella av Inger Lindahl och Sara Gimbergsson.
ISBN: 978-91-86391-10-2 
Sidantal: 24. Inbunden.
Alvina förlag.

Du hittar boken i din lokala bokhandel, eller på nätet t.ex. på Bokus eller Adlibris .