Vi väntar tillökning i familjen, och plötsligt blir kategorin ”syskonböcker” intressant på allvar. Alltså böcker om att få syskon. Det finns ju många; en sökning på ”få syskon” på Stockholms stadsbiblioteks hemsida ger 154 träffar (fast då förekommer vissa titlar flera gånger). En del är mer faktabetonade, andra ren skönlitteratur.
En bok som vi läst när vi plöjde igenom Astrid Lindgren-lådan på biblioteket, är t.ex. Jag vill också ha ett syskon från 1954 (senare utgiven igen med illustrationer av Ilon Wikland.) Lindgren väjer ju som bekant inte för det svåra, och här framhålls det besvärliga i att behöva dela sina föräldrar med ytterligare barn. Bokens huvudperson Peter önskar sig ett syskon, men när han får det blir det inte som han hade tänkt sig. I konkurrensen om mammas uppmärksamhet kastar han bl.a. en tekanna i golvet och klipper håret av sig. Inte otänkbara scener förstås, jag menar i verkligheten. Det jag funderade över när jag läste, var om det egentligen var så smart att läsa det där för ett barn som inte känt av syskonsvartsjuka än? Det känns lite som att så ogräs i rabatten… (Även om boken slutar väl. För det kommer ytterligare ett syskon sedan, och mamma blir åter förskräckligt upptagen. Men då har lillasystern hunnit växa till sig så Peter har någon att ha roligt med.)
Ja, för övrigt det är ju trädgårdstid, därav min liknelse ovan. Bloggandet kommer lite i andra hand dessa bråda veckor då det plötsligt blivit varmt och ALLT ska göras i trädgården. Men jag tänkte i alla fall ha tema syskonböcker här på bloggen en tid framöver: ta del av hur andra författare gestaltar det här med att få ett syskon. Läsa för dottern och se om vi hittar några favoritböcker. Välkomna åter för det! (Och hav tålamod om det är lite glesare mellan inläggen…)
Jag håller med dig i din tanke om ”Jag vill också ha ett syskon”. Vi valde att INTE läsa den boken när vi väntade vårt andra barn, eftersom vi tänkte som du: vi ville inte själva introducera syskonsvartsjuka för vårt första barn. (Sedan är det ju en annan sak om man märker att barnet verkligen är svartsjukt, då kan det ju vara fiffigt att få bearbeta det genom skönlitteraturen.)
Precis! Det är egentligen två helt olika lägen, att vänta syskon och att ha syskon. Man får välja rätt bok för rätt tillfälle helt enkelt… Eller ja, om det nu är enkelt. Det är det jag ämnar utforska framöver. Tack för din input, Janina!
Håller med om det där med att vissa böcker faktiskt kan ge mer problem än vad de löser. Det är nog alltid bäst att läsa själv först och sedan avgöra, är det här en bok för mitt barn? Tänker detsamma om tex Alfons och hans mardrömmar, är man inte redan rädd för saker under sängen eller garderoben så blir man ju det. Syskonböcker är svårt, i allafall innan syskonet kommer. Det bästa är nog att vänta och se hur reaktionen blir, om den blir alls.
Hej Elin! Jag håller med om att det är bra att läsa själv först. Ibland har jag inte gjort det och hamnat i historier som jag tyckt varit rätt knasiga – på fel sätt. Fast det kan ju i och för sig ge upphov till intressanta samtal… Ett annat sådant där exempel på oönskad ”inspiration” via barnbok är ju den klassiska ärtan i näsan. Jag vet flera barn som gjort den grejen – och gissa vilken bok de hade hört? Kanske man borde förse den med varningstext